Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde böneutrop och då förstod jag att det var dags att gå till skolan. Åh nej. Dom flesta lärarna var arga och slog barnen för det mesta. Dom påstod att barnen lärde sig bättre då, men så var inte fallet. 

Jag ställde mig upp från min varma och mjuka säng och började gå mot spegeln.Jag kammade mitt svarta långa lockiga hår och satte på mig skol uniformen. Jag tyckte att skoluniformen var fula. Jag gillade inte alls det röda färgen och byxorna var för långt upp. Jag stod framför spegeln en lång stund tills min lillebror,Ali sprang upp till mitt rum och började hoppa på sängen och sjunga högt.

-Sluta vara så omogen, din skitunge! skrek jag åt honom eftersom att jag var trött och utmattad sen vi hörde bomben, jag kunde knappt blunda under natten, jag var livrädd!

-Na na na na na, sjöng Ali högt och sprang ner för trappan. 

Jag följde efter honom eftersom att det var frukost. Jag tog fram smör, knäckebröd och ost och började smöra knäckebrödet. Medans jag höll på att göra frukost hörde jag mamma och pappa diskutera något i vardagsrummet. 

-Vi berättar för henne efter skolan, det är bäst så!föreslog pappa och försökte prata så tyst han kunde även om det hördes ända till köket. Vad är det dom pratar om? Jag blev nyfiken och försökte lyssna så noga jag bara kunde. Precis då kom lillebror in och började sjunga igen.

-Sluta sa jag ju! Sluta innan jag stoppar en kudde in i din mun! hotade jag Ali.

Precis då tystnade han och började knapra på sitt knäckbröd. Äntligen får jag chansen att lyssna mer på mamma och pappas diskussion. Jag gick närmare vardagsrummet och spetsade öronen.

- Vi tar en risk, det är bäst så för barnens framtid. Barnen är viktigast! viskade mamma till pappa.

Vad är det dom pratar om? Jag skulle vilja lyssna mer men jag hinner inte, jag och broshan måste börja gå till skolan, det är första dagen sedan lovet och han ska börja ettan och jag ska börja åttan, kommer vi försent kommer vi att få stryk. Jag satte på mig ytter kläderna och hjälpte Ali att sätta på sig skorna. 

- Ska vi till skolan nu, Adele? frågade Ali ängsligt. Det är min första dag, jag är nervös.

- Det är lungt, sa jag tröstande. Oroa dig inte.

Jag öppnade dörren och började nervöst gå mot skolan. Tänk om dom släpper ner en till bomb, tänk om den hamnar rakt framför oss. Jag höll hårt i Alis hand. Tankarna skärde i huvudet och jag började känna en klump i magen. Snälla Gud hjälp mig att klara igenom dagen. När vi började närma oss skolgården såg jag Bahar och Linda som stod vid gungorna och pratade. Linda märkte direkt att jag hade kommit och började vinka, jag vinkade tillbaks. Jag släppte Alis hand och han började gå mot byggnaden där hans vän Hassan stod och vänta på honom. Jag började gå mot gungorna där Linda och Bahar stod, dom såg förvirrade ut.

-Hej, hur mår du? frågade Bahar ivrigt.

-Jag mår väl bra är lite trött bara, svarade jag och log även fast jag ville gråta.

-Jaha, kunde du sova igår? frågade Linda. Du ser otroligt trött ut.

- Eeh Jadå, har bara varit en jobbig morgon, stressigt och så, svarade jag.

Men sen hade jag ingen lust att låtsas att allt är bra längre. Jag sa som det var.

-Jag mår skit, pappa jobbar hela tiden, mamma är sjuk, Ali är liten och jobbig, jag hör ständigt alla bomberna, sa jag ängsligt. Jag lever i rädsla, jag tappar hoppet snart!

-Jag förstår dig, säger Bahar. Jag förstår precis vad du menar.

Resten av dagen gick bra, skolan var dock jobbigt och jag hade tankarna åt andra håll än matte och kemi. Efter skolan väntade jag på Ali utanför hans klassrum. När han slutade lektionen hjälpte jag han med skorna och vi började gå mot vår hus. När vi var framme så såg jag att mamma och pappa satt på soffan och dom såg allvarliga ut. Skulle dom skilja sig?

-Vi måste prata, sa mamma allvarligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var en varm vårdag i Syrien år 2011. Jag och min kompis Bahar lekte ''hoppa hage'' på min gård,vi hade ändå inget annat för oss den dagen. Jag kände hur svetten rann ner för mina kinder och jag såg att Bahar var otroligt utmattad och svettig. Bah...

Hallå där! Jag är en tjej på tretton vårar. Jag älskar att skriva berättelser om olika problem man kan möta i livet.  Jag spenderar mycket tid på att skriva brättelser och tänkte dela med mig här på bloggen. Jag heter egentligen inte Adele Khal...