Det var en varm vårdag i Syrien år 2011. Jag och min kompis Bahar lekte ''hoppa hage'' på min gård,vi hade ändå inget annat för oss den dagen. Jag kände hur svetten rann ner för mina kinder och jag såg att Bahar var otroligt utmattad och svettig. Bahar var min absoluta bästa  vän, jag kunde berätta precis ALLT för Bahar. Hon fanns där när jag bråkade med min lillebror, hon fanns där för mig oavsätt vad. Jag kände Bahar ända sedan jag var pytteliten, våra föräldrar umgicks mycket med varandra och var jätte nära varandra, pecis som jag och Bahar! Plötsligt hörde vi något oljud, nästan som när man kastar en sten fast hundra gånger högre. BOOOM!Jag och Bahar blev skräckslagna och sprang allt vad vi kunde in till huset.

-D-det där var en bomb, sa Bahar skräckslaget och darrigt.

-Det var det säkert! sa jag och försökte låta orädd.

Bahar satte sig på sängen och blev alldeles tårögd.

-Är allt det här snart över? När kan man gå och lägga sig i sängen och veta att man är trygg nästa dag? Varje kväll när jag ska lägga mig är jag rädd att en bomb ska träffa vårt hus, min mamma och min pappa. Jag är skräckslagen, Adele, jag vet inte om jag klarar detta mer! sa Bahar och utbrast i gråt.

Det gjorde verkligen ont att se att min andra halva led så mycket, jag kände precis samma sak som hon! 

En längtan efter fred.

-Lita på mig, det här kommer att gå över innan du ens hinner tänka på det, lita på mig min älskade vän! Tröstade jag Bahar och strykte hennes gyllenbruna hår. 

Jag önskar jag kunde göra något åt detta, men det fanns inget jag kunde göra. Jag är bara en tjej,jag kan inget göra.

Mamma sprang in i mitt rum, man kunde se på hennes min att hon var orolig och stressad, hon andades tungt.

-Skönt att ni är oskadda! Bahar, Hassan skjutsar dig hem snabbt innan dom släpper en bomb till, berättade mamma.

Bahar började gå mot dörren och jag såg att pappa vinkade för att visa att hon måste skynda sig och hoppa in i bilen. Jag märkte att bahar var livrädd.

- Var inte orolig, inget kommer att hända, allt det här är över snart, jag lovar! sa jag som ett tröst till Bahar.

Och hon började gå mot bilen. Skräckslagen och livrädd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde böneutrop och då förstod jag att det var dags att gå till skolan. Åh nej. Dom flesta lärarna var arga och slog barnen för det mesta. Dom påstod att barnen lärde sig bättre då, men så var inte fallet.  Jag s...

Hallå där! Jag är en tjej på tretton vårar. Jag älskar att skriva berättelser om olika problem man kan möta i livet.  Jag spenderar mycket tid på att skriva brättelser och tänkte dela med mig här på bloggen. Jag heter egentligen inte Adele Khal...