Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde böneutrop och då förstod jag att det var dags att gå till skolan. Åh nej. Dom flesta lärarna var arga och slog barnen för det mesta. Dom påstod att barnen lärde sig bättre då, men så var inte fallet. 

Jag ställde mig upp från min varma och mjuka säng och började gå mot spegeln.Jag kammade mitt svarta långa lockiga hår och satte på mig skol uniformen. Jag tyckte att skoluniformen var fula. Jag gillade inte alls det röda färgen och byxorna var för långt upp. Jag stod framför spegeln en lång stund tills min lillebror,Ali sprang upp till mitt rum och började hoppa på sängen och sjunga högt.

-Sluta vara så omogen, din skitunge! skrek jag åt honom eftersom att jag var trött och utmattad sen vi hörde bomben, jag kunde knappt blunda under natten, jag var livrädd!

-Na na na na na, sjöng Ali högt och sprang ner för trappan. 

Jag följde efter honom eftersom att det var frukost. Jag tog fram smör, knäckebröd och ost och började smöra knäckebrödet. Medans jag höll på att göra frukost hörde jag mamma och pappa diskutera något i vardagsrummet. 

-Vi berättar för henne efter skolan, det är bäst så!föreslog pappa och försökte prata så tyst han kunde även om det hördes ända till köket. Vad är det dom pratar om? Jag blev nyfiken och försökte lyssna så noga jag bara kunde. Precis då kom lillebror in och började sjunga igen.

-Sluta sa jag ju! Sluta innan jag stoppar en kudde in i din mun! hotade jag Ali.

Precis då tystnade han och började knapra på sitt knäckbröd. Äntligen får jag chansen att lyssna mer på mamma och pappas diskussion. Jag gick närmare vardagsrummet och spetsade öronen.

- Vi tar en risk, det är bäst så för barnens framtid. Barnen är viktigast! viskade mamma till pappa.

Vad är det dom pratar om? Jag skulle vilja lyssna mer men jag hinner inte, jag och broshan måste börja gå till skolan, det är första dagen sedan lovet och han ska börja ettan och jag ska börja åttan, kommer vi försent kommer vi att få stryk. Jag satte på mig ytter kläderna och hjälpte Ali att sätta på sig skorna. 

- Ska vi till skolan nu, Adele? frågade Ali ängsligt. Det är min första dag, jag är nervös.

- Det är lungt, sa jag tröstande. Oroa dig inte.

Jag öppnade dörren och började nervöst gå mot skolan. Tänk om dom släpper ner en till bomb, tänk om den hamnar rakt framför oss. Jag höll hårt i Alis hand. Tankarna skärde i huvudet och jag började känna en klump i magen. Snälla Gud hjälp mig att klara igenom dagen. När vi började närma oss skolgården såg jag Bahar och Linda som stod vid gungorna och pratade. Linda märkte direkt att jag hade kommit och började vinka, jag vinkade tillbaks. Jag släppte Alis hand och han började gå mot byggnaden där hans vän Hassan stod och vänta på honom. Jag började gå mot gungorna där Linda och Bahar stod, dom såg förvirrade ut.

-Hej, hur mår du? frågade Bahar ivrigt.

-Jag mår väl bra är lite trött bara, svarade jag och log även fast jag ville gråta.

-Jaha, kunde du sova igår? frågade Linda. Du ser otroligt trött ut.

- Eeh Jadå, har bara varit en jobbig morgon, stressigt och så, svarade jag.

Men sen hade jag ingen lust att låtsas att allt är bra längre. Jag sa som det var.

-Jag mår skit, pappa jobbar hela tiden, mamma är sjuk, Ali är liten och jobbig, jag hör ständigt alla bomberna, sa jag ängsligt. Jag lever i rädsla, jag tappar hoppet snart!

-Jag förstår dig, säger Bahar. Jag förstår precis vad du menar.

Resten av dagen gick bra, skolan var dock jobbigt och jag hade tankarna åt andra håll än matte och kemi. Efter skolan väntade jag på Ali utanför hans klassrum. När han slutade lektionen hjälpte jag han med skorna och vi började gå mot vår hus. När vi var framme så såg jag att mamma och pappa satt på soffan och dom såg allvarliga ut. Skulle dom skilja sig?

-Vi måste prata, sa mamma allvarligt.

Det var en varm vårdag i Syrien år 2011. Jag och min kompis Bahar lekte ''hoppa hage'' på min gård,vi hade ändå inget annat för oss den dagen. Jag kände hur svetten rann ner för mina kinder och jag såg att Bahar var otroligt utmattad och svettig. Bahar var min absoluta bästa  vän, jag kunde berätta precis ALLT för Bahar. Hon fanns där när jag bråkade med min lillebror, hon fanns där för mig oavsätt vad. Jag kände Bahar ända sedan jag var pytteliten, våra föräldrar umgicks mycket med varandra och var jätte nära varandra, pecis som jag och Bahar! Plötsligt hörde vi något oljud, nästan som när man kastar en sten fast hundra gånger högre. BOOOM!Jag och Bahar blev skräckslagna och sprang allt vad vi kunde in till huset.

-D-det där var en bomb, sa Bahar skräckslaget och darrigt.

-Det var det säkert! sa jag och försökte låta orädd.

Bahar satte sig på sängen och blev alldeles tårögd.

-Är allt det här snart över? När kan man gå och lägga sig i sängen och veta att man är trygg nästa dag? Varje kväll när jag ska lägga mig är jag rädd att en bomb ska träffa vårt hus, min mamma och min pappa. Jag är skräckslagen, Adele, jag vet inte om jag klarar detta mer! sa Bahar och utbrast i gråt.

Det gjorde verkligen ont att se att min andra halva led så mycket, jag kände precis samma sak som hon! 

En längtan efter fred.

-Lita på mig, det här kommer att gå över innan du ens hinner tänka på det, lita på mig min älskade vän! Tröstade jag Bahar och strykte hennes gyllenbruna hår. 

Jag önskar jag kunde göra något åt detta, men det fanns inget jag kunde göra. Jag är bara en tjej,jag kan inget göra.

Mamma sprang in i mitt rum, man kunde se på hennes min att hon var orolig och stressad, hon andades tungt.

-Skönt att ni är oskadda! Bahar, Hassan skjutsar dig hem snabbt innan dom släpper en bomb till, berättade mamma.

Bahar började gå mot dörren och jag såg att pappa vinkade för att visa att hon måste skynda sig och hoppa in i bilen. Jag märkte att bahar var livrädd.

- Var inte orolig, inget kommer att hända, allt det här är över snart, jag lovar! sa jag som ett tröst till Bahar.

Och hon började gå mot bilen. Skräckslagen och livrädd.

Hallå där!

Jag är en tjej på tretton vårar. Jag älskar att skriva berättelser om olika problem man kan möta i livet. 

Jag spenderar mycket tid på att skriva brättelser och tänkte dela med mig här på bloggen.

Jag heter egentligen inte Adele Khalil och vill inte skriva ut mitt namn här på bloggen.

Jag har själv mött samma problem som Adele här i livet. Jag fick fly från Iran i 6 års åldern med min familj.

Jag vet själv hur det känns och hur hemskt det kan vara.

Jag har fått lite inspiration av mitt egna liv och ska skriva en berättelse om Adele Khalil som flyr från Syrien p.g.a krig.

Adele är fjorton år och är en smart tjej. Hon har en mycket bra relation med sina vänner och med familjen. Hon trivs dock inte alls så bra i skolan och hon känner sig inte trygg i Syrien. En dag får Adele veta något hemskt och sorgligt från sin mamma. 

Är du intresserad av att läsa om Adele och hennes resa till Sverige är denna blogg nått för dig!